Tillbaka till bilen och inser att jag har en timme på mig. Kollade på vägarna och siktade in på mig på 8an. Ingen bom, bara köra. Fin vändplan och fortfarande sol. På’n bara.
Skuttade in i skogen, och det är det här jag älskar med radarn i mobilen, man behöver inte kolla så noga, bara springa mot punkten. Kom fram efter ett tag och såg ett omkullvällt/blåst älgtorn. Stannade och fotade och såg sen att burken var i närheten. Såg även stigen och följde den tillbaka, kollade snabbt på mobilen och vek av åt höger, sen var alla blå markeringar borta. (väl på jobbet vilket jag inte tänkte på då var att stigen vek av åt vänster.)
Kom ut på kalhygget och ännu mera snö. Nää, tänkte jag, inte 150m hoppande i snö. Jag tar mig till skogen till höger och går längs kanten. Halkade till på en sten och hörde ett konstigt läte, men blev mer irriterad över att jag fortfarande inte hade kängorna med mig. Väl på fast mark och skog utan snö känner jag hur det fläktar så där lite skönt när man är varm och drar ner jackans dragkedjda till magen.
Tittar ner och ser att byxorna har spruckit från gylfen ner till höger knä, och från skrevet ner på vänster ben. Happ!! Kunde inte småskratta för mig själv där ute i skogen. Fotade och skickade upp på instagram och facebook. Självklart var det min fru som kommenterade först med att det var dyrt att hålla på med geocaching… *hmpf* Visserligen mina andra byxor jag haft sönder med denna hobby.
Kom tillbaka till bilen och tänkte åka till affären i Söderfors och handla något men något sa mig att det inte var en sån bra idé. Väl tillbaka på jobbet, stämplade in och så var allt bra. Tills morgonen därpå, då jag hade tagit fel på vilken tid vi började. Inte alls 14.22 utan 14.00. Jag måste alltså ha stämplat in med någon minut till godo. Och skulle jag vetat av det skulle jag aldrig tagit 8an och då skulle jag aldrig haft sänder byxorna. Å andra sidan skulle jag inte betat av en till i denna serie heller.